Långsamt

Symptombild: Långsamma rörelser, känsla av att allt går trögt

Det är inte jag som rör mig långsamt

Det är kapitalismen som rör sig för snabbt

Jag

Är ett träd och ett skeppsbrott

Ett myteri i direktsändning

 

det

Handlar om de första sekunderna

Goda intryck utgör

garantier för goda inkomster

År av studier leder till klimax,

dessa yrken, dessa böcker och sessioner

denna tveksamhet inför min bleka genomträngda uppenbarelse

bekräftar decennier av tvivel på mina tillgångar och marknadens efterfrågan

 

vi söker snabb smidig flexibel utan frågor

alltid med ett leende på läpparna

vi söker dig utan kroppshår och vårtor

svårmod och glåpord

du ska va pratglad men inte om rakblad

fast det är klart

den som är defekt kan sälja

före-och-efter-bilder på sitt inre

 

och jag som trivs bland det sjuka

och smutsiga

ofärdiga och extrema

 

hon kände på långt håll att jag luktade tveksamhet och flyktsoda

så sekunderna var slut innan de börjat

du verkar sakna driv och ambitioner

och varför har du fickorna fulla av patroner

det är för revolutionen sa jag

lättat tog jag mig bort från tiden som räknas

till ett vaccum

under broar

bakom stängsel

i fallfärdighet

hos helgon med vattenpipor och honungsmackor

fann jag trygghet och lugn

 

kom och vårda såren med mig

det får ta den tid det tar

 

för bara i trasighet

finns kravlöshet

i dekadens

finns ingen dom

där kan

tusen blommor blomma

 

Advertisements

Nattpost. Utfyllnad. Whatever. Har jag ens skrivit detta?

En text som legat gömd i en digital tidskapsel sedan 28/4-2013

—-

Jag tror på kreativt kaos även om det går mig på nerverna, som en hårt arbetande symaskinsdam vill jag vända tillbaks till en tid innan allt flöt isär. Spindelnätverket splittrar och för samman men bilderna och avtrycken vi ger är fragmenterade. Jean Baudrillard menar att det inte längre finns något att vara alienerad från eftersom vi redan är ljusår från varann. Vi lever efter tiden, bortom tiden, ovanpå. Min timeline går att modifiera efterhand. Här kan jag ge sken att vara vis och djup eftersom ingen vet. Någonting. Till du möter de där människorna som lärt sig vara, lärt sig acceptera och låtit verkligheten tränga in under skinnet på sig. Som andas stabilitet. Som inte behöver fly. Det är dit jag längtar.

Duktig

Lappa ihop allt som är trasigt med ord
och brotta ned resten på golvet
 
Det kommer alltid rinna blod ur sprickorna
alltid finnas säkerhetsnålar i fickorna
hos flickorna
 
Jag kan äntligen känna den där lättnaden ni talat om
den som vi alla vet är falsk
men herregud det där andetaget
efter smärtan
 
Slutstation du-vet-inte-va-du-gör
alla duktiga flickor går dit som sig bör
svarat noga rätt på frågorna i varje förhör
erkänner allt utom det viktigaste
allt utom det verkligaste
 
vältrar sig i vämjelse över viljan till vållande
då verklighetens villfarelse vanvårdar vristerna
blottar alla de verkliga bristerna som
jaet till hela jävla ansvaret
oket jag inte kan bära
läxorna jag aldrig kan lära
 
 
Kristus jag ger dig kött mot hud
suckar och inte alltför många ljud
välkommen in i min perversion
om du vill ha min relation

Räls

Jag tycker om ljudet av tåg som skriker
Hur räls och hjul skaver så att
livets alla klagoskrik träder fram

Det är något där som liknar
skapelsens och mitt eget
rop efter räddning, stenarnas hosianna
och mina egna naglar kan aldrig
åstadkomma ett sådant ljud
aldrig ett sådant livsfarligt tillstånd
som de tunga gulflagnande vagnarnas
helvetiska framfärd orsakar

Ljudet av ett liv som sänker farten
men samtidigt uppfyller allt med
sitt rytmiska dunkande
ett monster som tar ett djupt andetag
och falsettskriker på färden förbi oss
lungnet efteråt skulle aldrig vart lugn
och luften inte heller vara så lätt att andas
förutan skriket

Ett ljud som välkomnas är inte lika skadligt
för hörselorganen, så jag övar på att
öppna mig för dessa livets panikartade illvrål,
tvingar hammaren och städet att arbeta med ljudet
tills det blir begripligt och jag tänker att
kanske kommer då skrik från andra
munnar, blickar, händer, ögon
ha en förberedd plats i mitt inre

Kanske hör jag också i botten
eller efterklangen eller crecendot ett
“eloi eloi lema sabachtani”
från skaparens egen mun fast blandat med
våra egna ord, och då kanske
jag hör hur du – mitt i friktionen
skriker med oss

och öppnar upp den enda möjliga vägen för hoppet

Kom ned

alldeles
för gröna golv

varje gång jag beträder denna plats
tittar jag efter en kristus
som dristar sig att vandra med mig på linoleum-mattan

genom alla låsta dörrar

där
allt samhällets dolda
plötsligt är plågsamt uppenbart

kan du ta deras händer när de darrar
dem som jag också griper efter?

kan du om någon möta de blickar
som liksom är på insidan?

Ja. Ja. Ja! Sluta!
Jag tror på det ni säger
Ja, han är sannerligen uppstånden!

men du uppstod nedåt va? kom då. överös bottenskiktet
samhällets mycel
de som i nattvardens föda gjorts
mindre främmande

så drabba mig Gud
och visa dig i fler händer
jag saknar din röst i väntrummen
väv dig in i mig
annars blir det inte mer än så

Ett försök till dikt och samhällsanalys i vi-form

Vad är vår generation om inte ny-konservatister?
Kan en hipster vara annat?
Det här är precis vad vi längtade efter
men inte visste hur vi skulle åstadkomma
nu är det här
vi var emos med stort hår
pinniga kroppar
sotiga ögon
vi bar alla samhällets sjukdomar i våra kroppar
vi föddes in i en värld som var omöjlig att må bra i
vi var profetiska men kallades bara destruktiva
vi var de otränade revolutionärerna

nu har vi tatuerat över våra ärr
på kroppen med rosor
i själen med ideologi

vi vill bara ha något som håller
så vi
bygger byråar av koffertar och
börjar prata om ett klassamhälle
om revolution och patriarkat

för något måste hålla längre än mjölk och mode
ibland undrar vi för en sekund om det finns något som håller längre än
våra konkenryggor men
så bergfast kan väl inte någon punkt i vår högst subjektiva värld vara?

Bränner i bröstbenen och ilar längs armarna gör fortfarande
känslan av att vara bortglömd och förkastad av tiden och samhället
då skar vi in det i oss när föräldrar, lärare och partners svek
när ensamheten skrek så högt inom oss att vi inte hörde varandra
nu har högskolan lärt oss att det finns en större storebror som svikit oss
strukturerna och makterna får oss att tatuera in
kampen och namnen på fallna syskon
över ärren efter rakbladen står det
österländsk visdom
västerländsk visdom
ingenting som inte håller längre än kroppen

såren har inte läkt
så hela vår generation dryper av trycksvärta och var
när ni rör oss spricker såren och vi kränks av er

för det var ni som gjorde oss sjuka
som sa att vi i vår generation kommer klara av att
stoppa växthuseffekten
stoppa krigen
stoppa er egen förruttnelse

och så sa de att Gud aldrig fanns
och lämnade oss ensamma på skytteträningen

Gud här är vi.
Beredda att grabba tag i alla halmstrån vi kan elda upp
vi blöder
förse din kyrka med plåster och tålamod
vi kommer en efter en
när väggen talat sitt kalla tydliga språk

vi höll inte

Presentation, poesi, punkt.

Post No. 2

Denna blogg kommer antagligen präglas av oregelbundenhet både när det gäller antal inlägg och ämne. Jag kommer publicera tankar och reflexioner, antagligen mest det som poppar upp i min huvud som ett resultat av att jag läst min kurslitteratur tillräckligt noga. Eller när jag blir förannad på något.

När du läser kan det vara bra att veta följande om mig: jag är kristen, kvinna, estet, wannabe-anarkist, från övre arbetarklassen/undre medelklassen (whatever), är uppväxt på landsbygden och vimsar runt på den humanistiska halvan av Linköpings universitetet. Ett antal andra -ismer kommer antagligen också färga av sig på mina texter. Det märker ni.


Planer av diffus och ostrukturerad natur
flyger genom huvudet och om jag har tur
håller Herren med och vi tycker samma sak
en symbios av vilja och glädje bildar ett himmelrikeshak
med konsekvenser som rättegång och tjat
en doft av frihet och en blick som ser klart

Innan allt grumlas och jag snubblar
i hålrummen efter sanningar som blivit offer för kritisk inspektion 
undrar om den där Guden kanske visst bara är en social konstruktion
men sen viskar Hen mjukt i mitt öra
och jag måste tro – det är allt jag kan göra

On the move

Äntligen på gång.

Snart kommer här förhoppningsvis att finnas en smart och trevlig blogg. Utrymmet kommer fyllas av mig, Alice Hägg, som inte alls tror sig vara garanterat individuell utan snarare ganska snarlik resten av individerna i detta samhälle. Tyvärr. Jag önskar jag var mer lik Jesus istället.

Tills dess lyssnar jag på Hoola Bandoola band och ska försöka fixa en estetiskt tilltalande design på denna sida.